Lotta på Bråkmakargatan är på TV!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Som jag saknar dig.
Det här skrev jag för tre månader sen och av att läsa det blir jag helt lugn. Samtidigt stressad. Fira midsommar?


När morfar dog på midsommar förra året var det så där konstigt väder som det bara kan vara en svensk midsommarafton. Solen sken den morgonen, det blåste lite. Minns att jag var fullkomligt utmattad av allt saltvatten som lämnat mina ögon dagarna innan, ville sova länge, länge.
Min ena moster sov över här, mina föräldrar var utomlands.

Telefonen ringde. Min önskan om sömn slogs i spillror. Vi fick bråttom, på med kläder, strunta i tandborstningen, ut till bilen. Körde bortom lagens hastighetsbegränsningar, men varför? För att försöka förhindra livets resa kanske. Vilja stoppa tiden. Det gick inte. Det var tyst när vi kom fram. Tyst från morfar. Bara min ena mosters gråt hördes, min andra mosters tröstande ord.
Minns att jag blev helt tom, som jag inte kan minnas att jag någonsin har blivit annat än vid ett tillfälle. Det var dagen innan, när morfar bara blev sämre sådär skrämmande fort, så att hjärnan inte hinner med. Sämre så att han hårt tryckte min hand varje gång det stötvis smärtade i hans trötta kropp. Sämre så att hans andetag plötsligt började låta som när en trött kaffebryggare trögt pressar ut vatten till det koffeinspäckade bruna kaffepulvret. Det skar i hjärtat av det ljudet, men ändå saknar jag det idag.
Jag har aldrig förr så tydligt mötts av en sanning, som jag inte kunnat hantera på något sätt. Aldrig gråtit så mycket, så högt, så länge, känt mig så ekande tom.

Bästa morfar med alla guldtior i trälådan högst upp i bokhyllan från unga barnår. Varför kunde inte han ha fått något magiskt medel, så att han kunde sitta varje julafton och gotta sig med sillen, njuta av julölen, proppmätt lägga upp fötterna i soffan för att "vila på middagen"? Något magiskt medel så att han varje år kunde stava mitt namn fel i sina gratulationskort på min födelsedag? Cislija, Sesila, Cesilia. En gång blev det helt rätt. Då var morfar stolt som bara en morfar kan vara. "Tack, tack, hemskt mycket tack" sa han när jag sa att det blev rätt. 

Jag gick ut på balkongen som hörde till avdelningen där morfar tillbringat sina sista sängliggande dagar. Fortfarande sken solen, men moln hade börjat hopa sig och det hade börjat blåsa vilt. Snabbt gick det, och en grå tung nyans ersatte den ljuva blå på himlen.
Någon minut senare var ovädret ett faktum. Jag gick in från balkongen, men lämnade balkongdörren öppen. Haglet värkte ursinnigt ner, som om det var morfar som äntligen fick bestämma över en liten del av världen, fick säga sitt, om än bara för en liten stund. Det var mycket hagel som kom på kort tid. Det var för att morfar var så stark och envis i sitt liv, sa jag då för mig själv, och det är jag fortfarande lika övertygad om.

Vädret som är nu är också sådär otyglat. Vad som helst kan hända när som helst. När som helst kan vad som helst hända.

Undrar hur midsommar kommer bli i år.
Ett år sedan. Hur ska det vara någon slags glad firandedag för att solen når sin högsta punkt? Fast jag tror morfar hade velat det. Öl och smörgåstårta. Och fisk såklart. Helst abborre. Morfar var fiskare. Abborren var den bästa fisken sa han. 

Jag ska ha smörgåstårta och abborre på midsommar. VI ska ha egen lunch, morfar och jag.

På sistone har jag sett dig för mycket. Du har varit överallt. Hur mycket jag än intalar mig själv att vintern var ett enda långt practical joke kan mitt hjärta inte sluta riva sig itu. Hjärnspöken som frodas och har gottisfest åt den patetiska misären jag satte mig i vill inte lämna mina tankar.

Jag vill vara självmant vaken om nätterna, dansandes, festandes, skrattandes.  Jag vill ha Zopiklon på betryggande avstånd. Den lilla vita monstersömnen ska inte forsa runt i mina ådror och orsaka kaos.

På sistone har jag sett dig för mycket. Du har varit överallt. Hur mycket jag än intalar mig själv att vintern var ett enda långt practical joke kan mitt hjärta inte sluta riva sig itu. Hjärnspöken som frodas och har gottisfest åt den patetiska misären jag satte mig i vill inte lämna mina tankar.

Jag vill vara självmant vaken om nätterna, dansandes, festandes, skrattandes.  Jag vill ha Zopiklon på betryggande avstånd. Den lilla vita monstersömnen ska inte forsa runt i mina ådror och orsaka kaos.

---

Testar igen, yogamattan åker fram och Anthony & The Johnsons

 

 

sprider som medicin

varförärjagfortfarandevaken.com

HER-RE-GUD vad trött jag har varit den här helgen, och idag. Fast det har varit så värt det. Ragnhildsborgsbacken är amazing runt halv 4 på morgonen!

Imorse runt 4tiden snurrade jag runt här hemma och gick loss på Rihannas Pon De Replay, klädde mig i fransklänning och hade karnevalstämning alldeles för mig själv i huset, med undantag för lite facebook-chatsällskap, som också lär ha varit rätt trött idag. Värt?

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHH jag vill skrika ut min glädje såhär mitt i natten för att jag nyss konstaterade att jag faktiskt, trots alla onödiga tårar, är så jävla glad att vinterns tveksamma sidospår inte gick dit jag trodde att jag ville att det skulle gå.
Herregud, hur tänkte jag där?
Asså.. bor man i ett hem där det finns soffkuddar med ALFABETET på, då är det ju varningsklockor redan där!!!


Note to self: ha en viss kravprofil. De ska väl åtminstone kunna skriva?

Längtar till semester, till fest på onsdag, fredag, lördag, måndag, söndag, ingen koll på dagarna eller nätterna. Längtar till lägenhetsflytt och inredning, till efterfest till morgonen, till löparrundor till Östertälje och hem (heregud hur orkade jag det förut? jag måste återupptäcka!) Längtar till grillkväll vid rätt sida kanalen, vid sena kvällar med fleecefilt och sena kvällsdopp. Längtar till landet, längtar till storstan, till en plats längst bort från där jag är nu men längtar lika mycket hem.

Längtar till långa nattpromenader med bästa tjejen. Men nu behöver jag inte längta alls, för det blir en alldeles precis NU! Godnatt gullisar!

Känns inte helt bra att bli sur över att förlora i kortspel. Men sån är jag, tävlingsmänniska när det väl blir tävling.
Så när det blir fotbollsspel i sommar, då ska jag ha det bästa laget, bara så ni vet, för jag tänker fan inte förlora!

Varför jag överhuvudtaget förlorar är ju en mystisk fråga i sig. Heter det inte tur i kärlek, otur i spel och vice versa?

Thomas som jag jobbar med brukar använda uttrycket kolla statusen på... Exempelvis isbergssalladen i kylen.
Och nu gör jag som så, att jag kollar statusen på vädret, och konstaterar: INTE OKEJ. Så jävla o-okej som det kan bli.

Vilken (konstig) dag det var igår..

Vaken hela natten.

Ila med bilen genom stan på morgonen, släppa av, hej då med konstig känsla i magen (utöver bakismage). Leda spinning. Och det ska jag säga er: HELVETE vad tråkigt det är att inte leda med hundra procent kraft, ork och energi. Men… det var nog värt det ändå.
Ja, det var det.
Kommer hem, ska ha tvättstuga men kroppen skriker efter sömn och magen efter mat. Lite fil, sen chillmode i sängen framför Argentina-Nigeria. Känner mig lite nervös för vad Maradona kan tänkas göra... En månad är lång tid för en galenpanna att hitta på galna grejer!  
Freddy som hade bettat på något om att Maradona någon gång under VM kommer bli förpassad upp till läktarna, har nog tippat jävligt rätt. Han kommer nog bli rik på det. Och jag vet fortfarande inte vad det blev i matchen.

Försöker sova med bruset från VM-matchen i bakgrunden. Går sådär och jag får ångest av tanken på att ikväll är det fest igen. Somnar till slut med mobilen i handen och märker knappt av de sms:en som trillar in. Skriver ett svar mitt i min dvala, men glömmer att skicka. Till slut ringer det och Sofie kommer förbi och det var det skönaste på hela dagen. Somnar om när hon gått och riktigt njuter av att äga vad som i mitt tycke är världens skönaste säng. Och nej, det är ingen invit!

.
Vaknar en gång för alla när jag inser att det är lite mer än en timme kvar innan jag ska befinna mig nere på stan på förfest, helst snygg och pigg. Pigg är omöjligt, men jag skulle kunna försöka se pigg ut i alla fall. Allra helst vill jag låsa in mig och sova tills solen går upp igen. Men jag har lovat och det var ju tur det ändå, trots att jag inte lyssnat på Movits det minsta lilla mer än på P3. Så, TACK till den som uppfann smink!

Men Torekällberget va, vilken grej! Att vara yngst på ett ställe igen. Nästan obeskrivligt skönt. Med ett undantag: att vakter behandlar en som ett småbarn. Då kan jag ju tycka att det är väldigt märkligt att dessa personers intelligensnivå (på flera plan) verkar ligga därikring, på ett småbarns. Oförmögna att svara på en fråga, på att vara respektfull och saklig. Kanske är det bara jag som missuppfattat det hela, men jag har alltid trott att vakter ska hålla ordning, förhindra bråk och skapa trygghet. Inte vara de som startar dem och blåser bort allt vad trygghet innebär. Vägrar tro att det är en etnicitetsfråga, men ibland kan man ju bli lite tveksam...

Innan bra blev kaos så kom jag ihåg att använda kameran. Tog en bild på hela kvällen, så stört tråkigt att ens ha med kameran då. Men vilken bild på den djävulskt snygga saxofonkillen i Movits. HER-RE-GUD vilken vacker skapelse!

Stå i regnet och vänta på folk. Tröttnade på det och beställde en taxi hem. Den här chauffören fifflade till det lite med taxametern tror jag. Okej att det är dyrt med taxi, men INTE så dyrt! Och varför ska de köra 50 meter till efter att konststycket du kan stanna här har framförts? För det är fan ett konststycke, för plånboken.

 

Och jag sov så jävla hårt inatt ska ni veta. Och var så jävla trött när jag var tvungen att plåga mig upp ur sängen för att göra mig i ordning och dra till jobbet. Ren och skär tortyr att behöva gå upp innan klockan 9 på helgdagar. Bara idioter gör det – och vi som jobbar. 5 av 13 timmar avklarade.

1-0 bara.. rätt lamt av Argentina

 

Redo för en helkväll igen. Minus röst. Tur att jag inte jobbar som telefonförsäljare, det hade varit jävligt ostabilt med den här rösten jag har förbannats med efter igår! Movits, here I come!

Det här med ordentliga avslut...det verkar vara få förunnat. Men så sitter jag ju också här och lyssnar på min Alice in Chains Unplugged skiva av en enda jävla anledning; att riva sönder hjärtat lite grann.

Jag har två Alice in Chains låtar. Båda fick jag av samma person för flera år sedan, och fastän min dator har kraschat ett par gånger, så finns de fortfarande kvar. Fan, kackerlackor. Trots att de är bra, så vill jag inte veta av dem, för jag fick dem av, ja, vad ska man säga... fel person.

Godnatt ni med hela hjärtan och ni med lite rivna också för den delen

You were always so far away
I know that pain so don't you run away
Like you used to do

här är det,

Ett gammalt halsband. Mitt rum är för tillfället belamrat  av saker och ting i alla dess storlekar. Inget behov av städning, gör det när lustan faller på, och när den gör det, så gör den det med besked. Testar varenda ögonskugga, läppglans, bläckpenna, linne och tröja. Spara eller sälj. Avskyr att slänga, tänka på slöseriet.

För att komma åter till det gamla halsbandet, så rotade jag runt bland alla mina smycken. Jag fick mycket "vuxen"smycken när jag var yngre, som bara legat i sina exklusiva lådor med mjuk, matt sammetsdyna i. Där har de legat i mörkret och inte prytt någon hals, några örsnibbar eller handleder.
Så hittade jag det här gamla halsbandet.
Jag har en gammal kompis, som jag har känt sedan jag var 6 år gammal. Känt varandra mer eller mindre bra. De senaste åren mindre bra, verkligen mindre bra. 
Det här halsbandet fick jag av honom en skolavslutning, kan det ha varit nians sista dag? Nä, jag minns inte exakt när det var jag fick det, men det spelar ingen roll. Jag hittade det i en av de där platta lådorna med sammetsdyna i, och började grina.

Det är så enkelt ser ni, det här halsbandet. Helt blankt, lent, stilla, lugnt. Enkelt. Precis som det var att vara kompis med honom. I all sin enkelhet, helt fantastiskt. En gång greppade någon tag i halsbandet och det gick av, mitt i den blanka helheten. Jag försökte laga, mamma försökte laga, pappa försökte laga. Både mig och halsbandet. Det är helt nu, lika blankt, stilla och lugnt. Men där, mitt i det blanka finns en liten...skavank. Precis som det kan bli på 15 år. En del skavanker. Fyfan, vilka år det har varit när bildbanken skimrar förbi inuti tankarna.
Och halsbandet, det lämnar inte min hals än på ett tag.

Nu ska jag vara tönt-duktig och göra följande:
gå ner med soporna
boka ny tvättid
köpa mer frimärken (SATAN vad de går åt när man Traderar!)
svänga förbi ÖB och köpa postpåsar (tips till traderare)
posta sålda grejer
gå på datasystemsutbildning
LAGA SÅ ÄVLA GOD MAT ATT HIMLEN FALLER NER!!!

fan, kanske borde ta och köpa ett par ecco-skor och "powerwalka" när jag ändå är i farten. JÖSSES

Vad pinsam jag är, och bangar ur på en klippning. Till förmån för ett tandläkarbesök, kan ju tilläggas.
Istället för att bli snygg i håret väljer jag att få höra att jag ligger lite halvrisigt till för en operation som skulle gå ut på att rycka bort visdomständerna. Googlade lite på det där med visdomständer och operation... och: NEJ TACK för min del. Smärtan skulle göra mig (själv)mordisk.
Det är en sak att låta sättas nålar med färg i över en del av ryggen, det är valfri smärta. Att ha felställda idiottänder är allt annat än valfritt, och den där smärtan vid en operation är väl sådär valfritt va? Har inte min mun och mina tänder plågats klart? Tandställning i 4 olika former i totalt 4 år och ståltrådar resten av livet på det, RÄCKER DET INTE NU?!?!

Alla andra ungar fick en tandfe som var schyst, jag fick en tanddemon.

Nu ska jag trösta mig med att strula till det med håret igen.
En tjej sa en gång att jag skulle tappa allt mitt hår för att jag färgar det så "ofta". Till henne säger jag bara: FUUUUCK YOU!!!! Det finns galna peruker!
PS. det är toning (försvararen i mig pressar sig fram)

---

Kanske ska skippa kissfärgen den här gången ändå?

fotosession slutade med dampsession när brillorna pajade

vill spela fotboll



vill gå på bio varje helg på Söder


vill kunna springa runt i fina skor dygnet runt


Och den här tjejen vill ha en lååååååååång skön sommar med kvällar som igår

Jag blir helt nostalgisk av den här årstiden. Fotbollsplanerna är fullsmockade av småtjejer och killar som spelar fotboll i skenet av apelsinorange solstrålar långt in på kvällen.
Ännu mindre tjejer och killar bygger slott och kakor av sand i sandlådorna. Den här okomplicerade spontaniteten i barn, den får mig rörd. Den får mig att längta tillbaka, tro på återfödelse och hoppas på att födas på nytt som barn.
Att kunna springa över till bästa grannkompisen, plinga på, Vill du komma ut och leka? Rita ut en hage, samla stenar och hoppa. Gunga alldeles för högt för föräldrarnas hjärtans bästa. Spontaniteten och kompisglädjen växer till sig och ett likadant beteende skulle vara påträngande, osofistikerat och herregud vilken ostrukturerad människa!

Nu måste man ringa och i allra allra bästa fall har personen i andra änden har lust och ork att svara. Hej vad gör du, hur mår du och vad händer i helgen. Standardfrågor för att kunna föreslå något kul om tid, lust, ork, pengar finns. Umgås flera samtidigt som inte känner varandra sedan innan? Nääää, funkar inte. Inte längre. Förut. I sandlådan, under burken-timmarna runtom i kvarteret. Det funkade. Nu funkar det inte. Nej nej inte följa med på fest om man inte känner alla där. Nej inte gå på bio.  Nej inte följa upp ett Jag vet inte än, vi kan väl höras lite senare?

Vad sa du, sa du? Senare? Kanske sista jobbtimman innan semestern, är turen är på ens sida. Eller inte alls, det känns lättast så när en annan standardfras lyder orkar inte ta det här just nu. Sanden rinner ut säger man, men vatten rinner fortare och de här begreppen senare och inte just nu, de rinner fan med vattnet.