Dagen innan dagen D har kommit. Min första tenta.
Idag kom också besked från CSN som jag ännu inte har kunnat/vågat/hunnit kolla på. Har på förhand tippat ett negativt svar, eftersom att allt annat gått så bra. Å andra sidan är det ju bara att klara dagen D's tenta, och en kurs till, sen ska småslantarna börja rulla in, hopefully.

grattis fina pappa!

Imorgon kväll ska jag bege mig till min framtida studentstad för att försöka fira en alldeles fantastisk midsommar. Ikväll har jag spenderat på sjukhuset. Ingen fara med mig, tack och lov!

Att jobba som personlig assistent kan ibland innebära att man behöver jobba på mindre angenäma platser. Just vid detta sjukhusbesök var det ingen fara med någon.

Jag har ett mycket kluvet förhållande till sjukhus i allmänhet, SJUKvårdsavdelningarna i synnerhet. Jag har tränat på sjukhusets gym tillsammans med mamma. Det är FRISKvård. Besökt mammas avdelning där hon jobbar natt. Där föds barn. Det är sjukhusets bästa avdelning, tror jag, även fast jag har ett, låt oss säga, ansträngt förhållande till barn. Hur som helst så är mammas avdelning den där liv startar.

Den avdelningen jag minns allra mest är ASIH.

Avancerad Sjukvård I Hemmet. Men morfar var inte i hemmet. Han var däremot på många ställen runtom på sjukhuset. På avdelning fjorton, kortvårdsavdelning. På avdelning tjugosju, Allmängeriatrik för multisjuka äldre. För det var det min morfar var, multisjuk. Och så var han på enheten som jag minns så väl. ASIH. För mig har det alltid betytt Avslutande Sjukvård I Hemmiljö, för det var det då. Jag minns så mycket från den avdelningen. Inom dessa fyra väggar på Doktorsvägen 1, Hus 9, Plan 3 finns så otroligt mycket godhet, medkänsla, omtanke och trygghet. Inom dessa fyra väggar på Doktorsvägen 1 låg morfar sin sista vecka i livet.

Veckan innan midsommar.

Dagen innan midsommar.

Jag minns allt. Hur syrenblomningen doftade så starkt att den trängde in i morfars rum. Hur osäkert vädret var. Molnen flöt otroligt snabbt på himlen den här dagen. Jag minns fortfarande exakt vad jag hade på mig den dagen, ett par nyköpta beiga chinos med hög midja från H&M på Götgatan som min syster tyckte var så fula, innan hon vant sig vid hög midja-modet. En svart t-shirt, också den från H&M. Mina smutsvita slitna Converse som jag på senare dagar slängt. Min Gantklocka som jag fått i studentpresent året innan och burit nästan varje dag sen dess. Jag minns hur morfars andning lät. Av den anledningen struntade jag medvetet i att köpa kaffebryggare när jag flyttade hemifrån. De låter precis som morfars ansträngande andning lät den dagen. Full av slem som sköterskorna då och då behövde suga bort med en sådan där salivsugmaskin. Minns hur jag och min syster, och våra båda mostrar satt runt omkring honom i rummet och hur jag höll hans taniga hand, som då och då kramade om min hårt, när smärtan i kroppen gjorde för ont. Jag minns hur ont det gjorde i min hand när han krampaktigt kramade om den, men samtidigt älskade jag morfar mer än någonsin för att han orkade hålla i min hand.

Vi var där i många timmar den dagen. Jag kom direkt från mitt jobb i Stockholm. Vi gick runt lite på avdelningen. Satt i det fina allrummet med Carl Malmsten-fåtöljerna. Gick ut på balkongen. Tog en promenad med min ena moster intill byggnaden, som vetter ut mot kanalen. Efter en kort stund orkade benen inte gå mer, så jag sjönk lealöst ner på en fin träbänk och stirrade. Min moster satte sig tätt intill. Hon undrade ifall det var något som tyngde mig, mer än det självklara faktum att morfar var sjuk och döende. Jag svarade inte, fortsatte att stirra. Utan att blinka stirrade jag, rakt fram ut över vattnet i vad som kändes som flera minuter. Hon frågade igen, lade sin arm om mig på ett sätt som bara hon gör. Jag förblev tyst, som om jag saknade förmågan att prata. Sen kom skakningarna, och gråten. Grät högt och oavbrutet i en halvtimme. Hade aldrig, så tydligt, tidigare förstått vad det innebar när slutet var så nära. Nu sköljde vetskapen över mig med fasansfull kraft, alla tårar forsade fram på en och samma gång. Efteråt sprängdes en huvudvärk fram, så olidlig. Fortfarande när gråten kommer, om ens det minsta lilla, får jag samma forcerande huvudvärk.

Efter en stund gick vi sakta tillbaka in till morfar. Sköterskan sa att morfar mådde bättre. Slemandningen hade tystnat en aning. Vi kände oss också lite bättre, stannade en liten stund till och sen åkte jag hem med min syster och min ena moster. Den andra skulle sova i sängskåpssängen i morfars rum.

Jag visste det inte då, men det var sista gången han höll min hand, på eftermiddagen dagen innan midsommar för två år sedan.

Ikväll, efter ett flera timmar långt sjukhusbesök, kan jag inte annat än att tänka på midsommaraftonen 2009.

Morfar, jag tänker så på dig, och jag saknar dig massor.  På fredag ska jag fira midsommar, det hade du velat. Och äta extra mycket sill, för fisk är så gott. Det tyckte du, och det tycker jag med.

Två ljus lyser för dig här i mörkret.

Bara för dig.

♥