Idag har jag haft ett samtal. Det kan ha varit ett av de mest givande samtalen på länge. Eller, jag har ju haft flera samtal idag, men det här stod ut från resten.
Rakt och ärligt. Som att dra bort ett plåster. Man drar sig lite för det, för att man vet att det gör ont, men det måste ändå bort förr eller senare. Bäst att göra det snabbt och smidigt då liksom. Och om jag ska fortsätta på plåsterliknelsen, så kan jag ju tillägga att det inte hann fastna i en mjuk, såsig sårskorpa heller, som skulle gjort det så in i helvete mycket ondare att dra bort.

Men vem vet, kanske behöver jag ett likadant plåster nån gång...



Great minds think alike.