här är det,

Ett gammalt halsband. Mitt rum är för tillfället belamrat  av saker och ting i alla dess storlekar. Inget behov av städning, gör det när lustan faller på, och när den gör det, så gör den det med besked. Testar varenda ögonskugga, läppglans, bläckpenna, linne och tröja. Spara eller sälj. Avskyr att slänga, tänka på slöseriet.

För att komma åter till det gamla halsbandet, så rotade jag runt bland alla mina smycken. Jag fick mycket "vuxen"smycken när jag var yngre, som bara legat i sina exklusiva lådor med mjuk, matt sammetsdyna i. Där har de legat i mörkret och inte prytt någon hals, några örsnibbar eller handleder.
Så hittade jag det här gamla halsbandet.
Jag har en gammal kompis, som jag har känt sedan jag var 6 år gammal. Känt varandra mer eller mindre bra. De senaste åren mindre bra, verkligen mindre bra. 
Det här halsbandet fick jag av honom en skolavslutning, kan det ha varit nians sista dag? Nä, jag minns inte exakt när det var jag fick det, men det spelar ingen roll. Jag hittade det i en av de där platta lådorna med sammetsdyna i, och började grina.

Det är så enkelt ser ni, det här halsbandet. Helt blankt, lent, stilla, lugnt. Enkelt. Precis som det var att vara kompis med honom. I all sin enkelhet, helt fantastiskt. En gång greppade någon tag i halsbandet och det gick av, mitt i den blanka helheten. Jag försökte laga, mamma försökte laga, pappa försökte laga. Både mig och halsbandet. Det är helt nu, lika blankt, stilla och lugnt. Men där, mitt i det blanka finns en liten...skavank. Precis som det kan bli på 15 år. En del skavanker. Fyfan, vilka år det har varit när bildbanken skimrar förbi inuti tankarna.
Och halsbandet, det lämnar inte min hals än på ett tag.