Som jag saknar dig.
Det här skrev jag för tre månader sen och av att läsa det blir jag helt lugn. Samtidigt stressad. Fira midsommar?


När morfar dog på midsommar förra året var det så där konstigt väder som det bara kan vara en svensk midsommarafton. Solen sken den morgonen, det blåste lite. Minns att jag var fullkomligt utmattad av allt saltvatten som lämnat mina ögon dagarna innan, ville sova länge, länge.
Min ena moster sov över här, mina föräldrar var utomlands.

Telefonen ringde. Min önskan om sömn slogs i spillror. Vi fick bråttom, på med kläder, strunta i tandborstningen, ut till bilen. Körde bortom lagens hastighetsbegränsningar, men varför? För att försöka förhindra livets resa kanske. Vilja stoppa tiden. Det gick inte. Det var tyst när vi kom fram. Tyst från morfar. Bara min ena mosters gråt hördes, min andra mosters tröstande ord.
Minns att jag blev helt tom, som jag inte kan minnas att jag någonsin har blivit annat än vid ett tillfälle. Det var dagen innan, när morfar bara blev sämre sådär skrämmande fort, så att hjärnan inte hinner med. Sämre så att han hårt tryckte min hand varje gång det stötvis smärtade i hans trötta kropp. Sämre så att hans andetag plötsligt började låta som när en trött kaffebryggare trögt pressar ut vatten till det koffeinspäckade bruna kaffepulvret. Det skar i hjärtat av det ljudet, men ändå saknar jag det idag.
Jag har aldrig förr så tydligt mötts av en sanning, som jag inte kunnat hantera på något sätt. Aldrig gråtit så mycket, så högt, så länge, känt mig så ekande tom.

Bästa morfar med alla guldtior i trälådan högst upp i bokhyllan från unga barnår. Varför kunde inte han ha fått något magiskt medel, så att han kunde sitta varje julafton och gotta sig med sillen, njuta av julölen, proppmätt lägga upp fötterna i soffan för att "vila på middagen"? Något magiskt medel så att han varje år kunde stava mitt namn fel i sina gratulationskort på min födelsedag? Cislija, Sesila, Cesilia. En gång blev det helt rätt. Då var morfar stolt som bara en morfar kan vara. "Tack, tack, hemskt mycket tack" sa han när jag sa att det blev rätt. 

Jag gick ut på balkongen som hörde till avdelningen där morfar tillbringat sina sista sängliggande dagar. Fortfarande sken solen, men moln hade börjat hopa sig och det hade börjat blåsa vilt. Snabbt gick det, och en grå tung nyans ersatte den ljuva blå på himlen.
Någon minut senare var ovädret ett faktum. Jag gick in från balkongen, men lämnade balkongdörren öppen. Haglet värkte ursinnigt ner, som om det var morfar som äntligen fick bestämma över en liten del av världen, fick säga sitt, om än bara för en liten stund. Det var mycket hagel som kom på kort tid. Det var för att morfar var så stark och envis i sitt liv, sa jag då för mig själv, och det är jag fortfarande lika övertygad om.

Vädret som är nu är också sådär otyglat. Vad som helst kan hända när som helst. När som helst kan vad som helst hända.

Undrar hur midsommar kommer bli i år.
Ett år sedan. Hur ska det vara någon slags glad firandedag för att solen når sin högsta punkt? Fast jag tror morfar hade velat det. Öl och smörgåstårta. Och fisk såklart. Helst abborre. Morfar var fiskare. Abborren var den bästa fisken sa han. 

Jag ska ha smörgåstårta och abborre på midsommar. VI ska ha egen lunch, morfar och jag.