Jag blir helt nostalgisk av den här årstiden. Fotbollsplanerna är fullsmockade av småtjejer och killar som spelar fotboll i skenet av apelsinorange solstrålar långt in på kvällen.
Ännu mindre tjejer och killar bygger slott och kakor av sand i sandlådorna. Den här okomplicerade spontaniteten i barn, den får mig rörd. Den får mig att längta tillbaka, tro på återfödelse och hoppas på att födas på nytt som barn.
Att kunna springa över till bästa grannkompisen, plinga på, Vill du komma ut och leka? Rita ut en hage, samla stenar och hoppa. Gunga alldeles för högt för föräldrarnas hjärtans bästa. Spontaniteten och kompisglädjen växer till sig och ett likadant beteende skulle vara påträngande, osofistikerat och herregud vilken ostrukturerad människa!

Nu måste man ringa och i allra allra bästa fall har personen i andra änden har lust och ork att svara. Hej vad gör du, hur mår du och vad händer i helgen. Standardfrågor för att kunna föreslå något kul om tid, lust, ork, pengar finns. Umgås flera samtidigt som inte känner varandra sedan innan? Nääää, funkar inte. Inte längre. Förut. I sandlådan, under burken-timmarna runtom i kvarteret. Det funkade. Nu funkar det inte. Nej nej inte följa med på fest om man inte känner alla där. Nej inte gå på bio.  Nej inte följa upp ett Jag vet inte än, vi kan väl höras lite senare?

Vad sa du, sa du? Senare? Kanske sista jobbtimman innan semestern, är turen är på ens sida. Eller inte alls, det känns lättast så när en annan standardfras lyder orkar inte ta det här just nu. Sanden rinner ut säger man, men vatten rinner fortare och de här begreppen senare och inte just nu, de rinner fan med vattnet.