Alltså, tappar ju greppet om vissa människor ibland.  Vill bara gå loss totalt, men inte på bloggen eller nåt, utan face to face. Blir lika förvånad hela tiden, varför? Borde nästan vant mig nu. (Note to self: VÄNJ DIG)
Tid är slöseri med livet. Då menar jag tid, som i tid för att bara vänta ut något. LEV åtminstone under tiden. Annars är tid lika kul som den här bilden:

Fast i och för sig, jag kan ju tänka mig en och annan person som tycker den här bilden är asrolig,
 för färgen är väl densamma som personen i fråga. Grå som det mörkaste novembermoln.