Fruktade vredeshalvtimmen
23,13: Buss 787 mot Södertälje C avgår från Porslinsvägen i Lina Centrum.
23,15: Buss 787 mot Södertälje C skall avgå från Porslinsvägen i Lina Centrum.
Dessa två tidpunkter är alltså vad som föreligger vredeshalvtimmen.
Nu börjar den:
23,16: Då var jag i full färd med att i huvudet utvädera om det var värt att skrika sönder mina lungor och då också väcka merparten av sovande sportlovssmåbarn, trötta föräldrar och redan traumautsatta pensionärer. Detta på grund av det som nyss hade hänt. Kom fram till ett sansat svenssonbeslut. Knyt näven i fickan och svär tyst för dig själv, så blir det bra. Börjar knata mot stan.
23,26: Befinner mig strax efter Ronna C. Känner att detta kanske inte var så dumt ändå, skönt med promenad och jag som jobbat hela dagen och inte haft tid att gå till gymet. Kommer på mig själv med att anse att promenad är träning, och det är det aldrig. Promenad är ett sätt att ta sig från ett ställe till ett annat, mumlar jag för mig själv. Det är ändå ingen som hör, inte jag själv ens. Utan iPoden hade jag kl 23,16 utvärderat ett alternativ till - om jag inte bara skulle ta och sätta mig i en snödriva och hoppas på det bästa. (I det läget skulle jag inte vetat om det bästa vore att förfrysa eller få skjuts av någon random snubbe.)
23,31: Skådar AstraZenecas enorma byggkomplex framför mig och känner för en stund att det här verkligen inte alls var så tokigt. Rätt skönt att det biter lite i kinderna tänker hurtbullen i mig.
23,33: Framme vid AstraZeneca. Nu är det fan inte långt kvar tänker jag och byter låt. Mitt spinningpass som jag lagt in som ett enda långt spår shufflas fram. GÖTT!
23,36: Vägen som går längs med AstraZeneca där i Karlhov, Forskarvägen tror jag bestämt att den heter. Hursomhelst så är den jävligt lång. Kändes som att den aldrig skulle ta slut. Är iallafall i höjd med Tom Tits nu.
23,46: Slappnar av. Jag kommer komma hem med min röda dyrgrip, busskortet. Onödigt att behöva ta taxi.
00,01: Bussen åker från hållplatsen. Varmluft strömmar ut på mina redan varma fötter.
Nu såhär i efterhand kan jag tänka att det kanske var meningen att jag skulle ta den där promenaden, med fötter och händer som inte frös en sekund. Det är så ovanligt att jag myser av bara tanken. Nu är både och kallt igen.
Allt är som det ska.
23,15: Buss 787 mot Södertälje C skall avgå från Porslinsvägen i Lina Centrum.
Dessa två tidpunkter är alltså vad som föreligger vredeshalvtimmen.
Nu börjar den:
23,16: Då var jag i full färd med att i huvudet utvädera om det var värt att skrika sönder mina lungor och då också väcka merparten av sovande sportlovssmåbarn, trötta föräldrar och redan traumautsatta pensionärer. Detta på grund av det som nyss hade hänt. Kom fram till ett sansat svenssonbeslut. Knyt näven i fickan och svär tyst för dig själv, så blir det bra. Börjar knata mot stan.
23,26: Befinner mig strax efter Ronna C. Känner att detta kanske inte var så dumt ändå, skönt med promenad och jag som jobbat hela dagen och inte haft tid att gå till gymet. Kommer på mig själv med att anse att promenad är träning, och det är det aldrig. Promenad är ett sätt att ta sig från ett ställe till ett annat, mumlar jag för mig själv. Det är ändå ingen som hör, inte jag själv ens. Utan iPoden hade jag kl 23,16 utvärderat ett alternativ till - om jag inte bara skulle ta och sätta mig i en snödriva och hoppas på det bästa. (I det läget skulle jag inte vetat om det bästa vore att förfrysa eller få skjuts av någon random snubbe.)
23,31: Skådar AstraZenecas enorma byggkomplex framför mig och känner för en stund att det här verkligen inte alls var så tokigt. Rätt skönt att det biter lite i kinderna tänker hurtbullen i mig.
23,33: Framme vid AstraZeneca. Nu är det fan inte långt kvar tänker jag och byter låt. Mitt spinningpass som jag lagt in som ett enda långt spår shufflas fram. GÖTT!
23,36: Vägen som går längs med AstraZeneca där i Karlhov, Forskarvägen tror jag bestämt att den heter. Hursomhelst så är den jävligt lång. Kändes som att den aldrig skulle ta slut. Är iallafall i höjd med Tom Tits nu.
23,46: Slappnar av. Jag kommer komma hem med min röda dyrgrip, busskortet. Onödigt att behöva ta taxi.
00,01: Bussen åker från hållplatsen. Varmluft strömmar ut på mina redan varma fötter.
Nu såhär i efterhand kan jag tänka att det kanske var meningen att jag skulle ta den där promenaden, med fötter och händer som inte frös en sekund. Det är så ovanligt att jag myser av bara tanken. Nu är både och kallt igen.
Allt är som det ska.
Kommentarer
Trackback
