Under de här senaste dagarna har det gått upp för mig vilken uppmärksamhetskrävande människa jag är, framför allt när jag känner saknad, tristess och allmän vardagsdepression. Kollar emellanåt på mobilen var tionde sekund för att få en käftsmäll av besvikelsen som en tom skärm frambringar hos mig dessa dagar.

Ibland skrämmer det mig att dessa dagar blir allt fler.

*Varför blir de bara fler och fler och fler? Vad är det för fel när man står i ett hörn på ett uteställe i en stad man inte ens bor i och inte kan andas och tårarna kommer farande från den där sega klumpen djupt nere i halsen? Vart ska man ta vägen då? Hur gör man för att inte känna sig skyldig när ens bästa kompis som man är där med har kul, medan man själv bara vill krympa ner till 4 års ålder och kravla upp i mammas famn? Går det ens att INTE känna sig dum då? Och varför går det bara över när man får gråta tills kudden är våt innan man somnar med snorig näsa och bultande huvud?

Vad är det för fel när man känner sig uppgiven bara för att man inte blir bekräftad hela tiden av den man allra helst vill bli bekräftad av? Varför detta enorma bekräftelsebehov?

Är det normalt att ha huvudvärk i tre veckor?