Det här med rotlös huvudvärk, det är fanimig patetiskt.
Om huvudvärken inte går över imorgon går jag alltså in på min fjärde vecka på måndag. Normalt?
Jag får ont i huvudet av att inte behöva gå på toa efter tre (!) urdruckna enliters flaskor med vatten på en timme innan jag ska sova. Jag får ont i huvudet för att jag vet att all den vätskan går åt när den åker rutschbana ner för mina kinder och landar mjukt på tröjan eller kudden. Jag får ont i huvudet för att jag vet att det är så patetiskt att jag är ledsen jämt, mest hela tiden. Alltså he-la ti-den. Och när någon frågar och jag hör min egen röst ljuga, det är toppen, lite trött bara, då känner jag mig patetisk. Att peppra ut hela sanningen känns ändå om möjligt ännu mer patetiskt, bäst att låta bli. Det är ändå ingen som förstår säger negativitetsvarelsen i mig, som vid det här laget tagit över större delen av min kropp.
Mest patetiskt känns det ändå att jag ringer och väntar mig gull och kram. Att jag hoppas på meddelande och blir besviken när det är någon annan (fel) person.

Finkänslighet är också rätt patetiskt, när jag tänker lite på det.
Om du undrar hur någon, precis vemsomhelst, mår, fråga henne eller honom. Då kan man vänta sig något annat än "jag vet inte" som svar. Det kanske inte är säkert att du får ett svar som är ärligt, men för den skull kan man ju inte inte fråga. Det är inte konstigt, pinsamt, socialt stört eller dumt att ringa någon man inte brukar ringa, det är omtänksamt. Som man frågar får man svar.
En föreläsare sa en gång att det aldrig är tanken som räknas, undantaget presenter. Inte heller vad man säger att man ska göra räknas. Det är vad man gör som räknas.