Tänkte skriva nåt jättelångt och djupt som jag tänkte på när jag vandrade hem från bussen mitt i virvlet av tunga snöflingor stora som femkronor, men tji.
Sitter bara och funderar på om det faktiskt ska vara såhär svårt och läskigt att veta vad man vill bli när man blir stor?
Idag har jag tänkt ut minst fem olika yrken som jag verkligen kan tänka mig att jobba med. Så är det varje dag.

---

Tänk er två likadana röster i ett och samma huvud som för följande konversation:
- Ekonomi vore kanske inte så fel att plugga ändå, det verkar ju så brett. Och det kryllar av olika sorters ekonomirelaterade yrken. Dessutom gillar jag ju siffror.
- Nja, fast SÅ kul är det inte med siffror, jag bara råkar komma ihåg dem när jag ser dem. Men sjukgymnast har jag ju velat bli länge, och på sikt kommer det bli brist på dem. Pensionärerna blir många om några år!
- Ja, men dietist verkar ju roligare...ännu intressantare liksom.
- Ja, men är det verkligen det du vill jobba med? Varför inte bli personalvetare och läsa lite kropp/kost/hälsa-kurser på distans för intressets skull vid sidan av? Du gillar ju kontorsmiljön!
- Förvisso. Men.... vända trehundrasextio grader och läsa till biolog kanske? Naturvetenskapligt basår, det vore ju bra att ha i bagaget så är man redo för egentligen vad som helst, men huu vilket studietempo de verkar ha, och jävlar vad jag inte gillade matte sista terminen på gymnasiet.
- Hälsopedagog då? Eller kanske hälsoutvecklare? Nä, vet du vad, varför inte idrottsvetenskapligt program med idrottsmedicinsk inriktining?
- Kanske skulle ta och läsa till idrottslärare för grundskolans senare år och gymnasiet (eftersom att alla säger att jag är så tydlig och bra på att förklara sånt som har med kroppen att göra)
- Varför inte sjuksyrra då? Let's face it, du kommer ju vare sig orka eller kunna plugga till läkare, som ändå kanske vore drömdrömmen, men syrra är ju liten bit på vägen.

Ja. and it goes on and on and on and on. Ni fattar. Fast det känns ju faktiskt som att ingen gör det.